payitforwaard

Nu har jag äntligen börjat jobba mig ikapp i skolan och tänkte att nu jäklar borde det ju kännas bättre. Men bara för att ett problem är löst så betyder ju inte det att resten löser sig bara sådär. Jag har kommit till en punkt då jag känner att det är fan droppen. Jag kan inte ta mer. Jag ORKAR inte ta mer skit. Jag orkar verkligen inte det. Det måste få ett slut och det är nu. Jag kommer inte klara av att få mer skit slängt i ansiktet och att få må dåligt med ångest varenda jävla dag. Men ingenting händer. Och jag är en sån person som inte släpper in andra, jag vill inte berätta om mina problem. Och därför skriver jag det här inlägget så att folk ska slippa fråga, för jag vill inte svara. Jag vill inte berätta. Och att få frågor tynger mig ännu mer, eftersom jag inte orkar svara på dom. Jag vet att ni finns där för mig, och tanken på det gör mig glad och varm i hjärtat. Ni är guldvärda och ni vet vilka ni är.

Men jag vill inte ha frågor, jag vill kunna komma själv och berätta när jag är redo. Så snälla ni, sluta fråga.

Vet egentligen inte vad jag vill få ut av det här inlägget. Kanske att få skriva av sig lite. Känna att det här är någon form av en dagbok. Vilket det nästan är. Jag avslöjar inte detaljer och ingen behöver veta dom heller, för oavsett om ni frågar eller inte så kommer ni inte få svar så länge jag inte känner att berätta det för er.

Jag har en tuff period i mitt liv, men jag ska kämpa mig igenom den. Jag ska vara stark, och jag ska göra allting för att få må bra. För jag behöver det. Jag är inte värd att må såhär.